Det har gått en vecka sedan jag landade i tropisk värme på
Recifes internationella flygplats. Efter flygresan med tyska bolaget Condor med
vidrig pastalåda, tyska magasin och filmen ”Bilar 2” som en av två icke valbara
filmer så kändes det skönt att stiga ur kabinen.

Det är sju år sedan jag senast var i Recife. Då ankom jag
med buss efter två och en halv dags resa genom centrala och nordöstra inlandet
av Brasilien. Det var första dagen på karnevalen och veckorna som följde var en
enda stor, euforisk folkfest. Människorna, musiken och kulturen i Recife har
sedan dess alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Därför har jag stora
förväntningarna på min nuvarande vistelse. Det Recife jag har mött denna gång
är mer sansat även om det fortfarande är en väldigt stor kontrast att röra sig
i värmen och folkvimlet här efter att ha lämnat ett vinterkyligt Sverige.

Jag bor hos min vän Anum i Olinda, som är den ursprungliga
orten där kolonisatörerna från Portugal, Holland och Storbritannien har satt
sin prägel på hus och gatumiljöer. Olinda är en charmig del som kan liknas vid
Gamla Stan, fast här med små färglada hus som vätter ut mot steniga, kuperade
gator, med stora trädgårdar mot insidan, fyllda med jätteträd med mango och en
uppsjö av tropiska frukter.

Redan första kvällen slås jag av energin och all musik som
flödar i här. Plötsligt dyker en tomteluvad Maracatuorkester upp på gatan och
dundrar fram på typiska alfaiatrummor som ekar högljutt mellan stenväggarna. På
en av gatorna har en scen byggts upp där ett jubilerande kulturhus bjuder på
artister som spelar Coco. Coco är liksom Maracatu en typisk musikstil som
kännetecknar regionen Pernambuco i nordöstra Brasilien. En grupp musiker samlas
spontant i ett annat gathörn och utgör en roda de samba; en typisk formation
som spelar samba. Dagarna här är heta och lägenheten jag bor i är som en stor
stenugn. Tacksamt nog finns det en pool att slänga sig i när man vaknar upp,
”nybakad” och alldeles matt av rumsvärmen.

Det låter kanske som rena semestern, men jag är ändå här för
att jobba. I två dagar har vi spelat in diverse musiker till det album som Anum
och jag påbörjade förra året i Australien. I förrgår satt vi i trädgården, bredvid poolen och spelade
in en skicklig basist. Igår hade vi hyrt en studio för sångpålägg, slagverk och
gitarr. Bland annat så medverkade Anums far; Galo Preto, en av Cocons
förgrundsgestalter och regionens mest folkkära artister. Han är åttio år och
har en skröplig röst men det känns ändå stort att få närvara i mötet mellan far
och son, båda artister med rötter i den pernambucanska traditionen. De gör en
repente tillsammans, vilket är en slags improviserad rap, typisk för regionen.
Även Cila de Coco är på plats, ett annat stort namn inom Cocon. Hon är just hemkommen
efter att ha turnerat i Tyskland och Österrike och är ca sjuttio år. Hennes
starka röst får signalnivåerna att slå i taket och jag måste be henne ta några
steg bakåt för att inte få distad sång på min inspelning. Otroligt, hon låter
faktiskt starkare än en hel brassorkester! Efter en del problemlösning i
studion beger hon sig till bensinmacken intill studion för att köpa öl. En
stund senare står hon och hivar öl i studion, sjungandes det som producenten
(jag) önskar. Efter en magisk dag i studion gör jag för säkerhets skull backup
på alla filer. Sådant här material är oersättligt!

Idag var jag på 60-årsfest tillsammans med Anum hemma hos
Pedro Indio, en av Olindas mångsidiga konstnärer. I hans atelje hänger
målningarna på rad. Bland annat har han gjort trettiotre stycken tavlor som
var och en berättar en av Pernambucos alla folkliga historier och uttryck.
Övriga tavlor är mer subjektiva och med spirituella kvinnomotiv. Snart står vi
i ring i ateljen och spelar och dansar. Det slår mig gång på gång hur spontant
detta alltid sker och hur naturlig musiken och sättet att dela musik är rotad i
den brasilianska kulturen. En stund senare ligger jag utmattad i en hängmatta
ute på gården. Jag ser ödlorna betrakta sällskapet på den heta muren som omger
huset. Uppe i skyn cirkulerar en rovfågel. Den är stor men det är ingen condor.
Långt borta hör jag hur det första nyårssmällarna firas av. Denna ljudmatta
kommer att pågå i flera dagar framöver. För pernambucanerna kommer att ta
nyårshelgen som ännu ett tillfälle att fira så mycket som möjligt!

Gott Nytt År!